Nu börjar ”Norrlandsarterna” trilla in!

Snabb frukost efter en god natts sömn. Dagens målarter vid Vålådalens naturreservat är lavskrika och hökuggla, som vi hört ska vara ”ganska lätta att fotografera”.

Vålådalens naturreservat, ”porten mot Jämtlandsfjällen”, ligger 600 meter över havet vid foten av Ottfjället, SO Åre. Gammelskogen i Vålåns vidsträckta dalgång bildar tillsammans med de omkringliggande fjällen Vålådalens naturreservat.  Området är ungefär lika stort som Öland. De lägst belägna delarna ligger 500 meter över havet och de högsta topparna når drygt 1600 meter.

Vi påbörjar vår vandring mot Lunndörrsstugan. Vi börjar med att gå över denna lilla hängbro över Vålån.

Hänbron över Vålån

Och här ser man Vålån åt väster.

Vålån

Sedan fortsätter vandringen över ett antal myrar i ett underbart sommarväder.

En av många myrar ute på Vålådalens naturreservat.

Fokus låg på hökugglan som ses i betydligt större antal ett sådant här lämmelår. Vi gick och gick ut över myrarna men ingen hökuggla syntes till. Antingen gick vi inte tillräckligt långt eller så hade ungarna fått luft under vingarna.

Lavskrikan syntes i alla fall till. Skoj! Det var nog första gången på 25 år jag såg den, så det kändes ändå som ny art.

Lavskrika

Lavskrikan är känd för att vara mycket orädd, och söker sig ofta till människor i skogen för födosök.

Flykten är smidig och tystlåten, och den rör sig från träd till träd. Den är oftast tystlåtenså ofta är det en ren slump att man får syn på den. Det gäller som sagt att både ha ögon och öron på helspänn i skogen.

Efter 2,5 timmes promenad ut i naturreservatet vänder vi tillbaka utan att ha fått syn på någon hökuggla. En järpe får vi syn på när vi går tillbaka. Det blir besökets lilla överraskning. Det är inte så ofta man kan se den sitta stilla, men tillräckligt länge för att få njuta lite, men snabb som det är försvinner den. Där blev det ju faktiskt lite mer än vad man förväntade sig.

Vi hade ju som sagt var inte turen på vår sida med hökugglan. Vi chansade och åkte mot träsksångaren i Bleckom. På vägen dit hade det setts en hökugglefamilj tidigare under natten. Klockan var nu tolv på dagen och rejält varmt och blåsigt ute. Några hökugglor syntes inte till där heller. De satt nog i någon gran inne i skogen i väntan på bättre tider.

Nu var det fikapaus och båda var trötta. Vi funderade lite på om vi skulle ta en 8 timmars bilfärd till Stekenjokk för att bl.a se polyglottsångare eller köra som planerat mot Flatruet.

Valet var ju enkelt så färden börjar söderut mot Flatruet, som vi tidigare planerat. Avstånden är som sagt långa i Norrland och ofta är det grusvägar man hamnar på. Det tar sin lilla tid. Om det nu var rätt beslut återstår att se.

Längs vägen till Ljungdalen såg vi ett par renar. Den känns ju faktiskt lite udda, då man inte alls är van att se dessa på Västkusten. I övrigt ses 8 sjöorrar längs vägen och 15 dvärgmåsar vid Storsjödeltat, norr om Ljungdalen.

En av många renar längs vägen.

Sent på eftermiddagen är vi framme i Ljungdalen. Där hittar vi ett trevligt boende. Det är Pensionat Helags som varmt kan rekommenderas.

Storsjödalen tyckte vi var så trevligt att vi åkte tillbaka dit efter att ha fixat boendet, men något extra utöver dvärgmåsarna kunde vi inte se denna kväll.

Vi avslutar nu kvällen med ett litet besök vid Flatruet för att rekognosera inför morgondagens besök. Denna kväll var det flera jordugglor uppe och flög. En av dem var så ljus så man fick nästan fjällugglekänsla på denna. Vet inte om det hade med ljuset att göra eller om det helt enkelt är stora individvariationer.

Efter vår kvällstur åker vi tillbaka till pensionat Helags. Magnus går in och jag stannar kvar ute en stund. Plötsligt hör jag en vaktel slå fyra slag. Ringer Magnus vars telefon antingen är avstängd eller inte har någon täckning. Istället går jag upp till rummet och Magnus följer med. Tystnaden är nu total.

En god natts sömn tar nu åter vid.