Amundövik

Ungefär en timma senare fortsätter färden mot Filmsjön, Uppland. Där hade vi tänkt göra ett försök att lyssna på en mindre sumphöna vid fågeltornet även om det kanske var lite sent på natten eller tidigt på morgonen. Fågeltornet låg i alla fall så väl dolt att vi inte lyckades hitta det. Istället lägger vi oss och sover vid bilen innan färden fortsätter norröver.

Första målet på vår fjällresa var Bleckåsen, Krokom strax väster om Östersund. Där finns en träsksångare, på tillfälligt besök, som normalt häckar i östra Asien, d.v.s Sibirien, Mongoliet, Kamtjakta och Kina. Detta är det 12:e fyndet i landet och snart tio år sedan man kunde höre en sjungande fågel. Dessa har tidigare dykt upp i norra Norrland så det är ju ett riktigt gyllene tillfälle att får höra den.

Efter en kort väntan hörs plötsligt det ”ringande” ljudet. Dess monotona sång påminner om gräshoppsångarens insektsliknande läte men kan särskiljas genom sin något högre tonhöjd, snabbare tempo och de kortare stroferna. Istället för gräshoppsångarens 5-10 minuter långa strofer sjunger träsksångaren sällan strofer som är längre än en minut. Sången framförs främst i skymningen.

Träsksångaren håller sig oftast dold i tät vegetation och ses sällan, oftast bara när den sjunger. Blir den störd kryper den genom gräs och buskar för att komma undan istället för att flyga. Vi ser hur det rör sig i hundkexen och plötsligt sitter den där på en död kvist.

Nu väntar en magnifik uppvisning och konsert av träsksångaren som senare flyttar upp i en gran.
trasksangare_110628
…… sedan gör jag även några försök att få till några schyssta bilder.

Vi lämnar Bleckåsen strax efter klockan fem på eftermiddagen, och åker mot Åre där vi bestämt oss för att bo innan nästa dags besök i Vålådalen. Kvällen avslutas med ett besök på en pizzeria.

På kvällen spanar vi med tub över Åresjön, där vi bl.a ser två smålommar fiska.

Nu börjar Norrlandsarterna trilla in!

29 juni

Snabb frukost efter en god natts sömn. Dagens målarter vid Vålådalens naturreservat är lavskrika och hökuggla, som vi hört ska vara ”ganska lätta att fotografera”.

Vålådalens naturreservat, ”porten mot Jämtlandsfjällen”, ligger 600 meter över havet vid foten av Ottfjället, SO Åre. Gammelskogen i Vålåns vidsträckta dalgång bildar tillsammans med de omkringliggande fjällen Vålådalens naturreservat.  Området är ungefär lika stort som Öland. De lägst belägna delarna ligger 500 meter över havet och de högsta topparna når drygt 1600 meter.

Vi påbörjar vår vandring mot Lunndörrsstugan. Vi börjar med att gå över denna lilla hängbro över Vålån.

Och här ser man Vålån åt väster.

Sedan fortsätter vandringen över ett antal myrar i ett underbart sommarväder.

Fokus låg på hökugglan som ses i betydligt större antal ett sådant här lämmelår. Vi gick och gick ut över myrarna men ingen hökuggla syntes till. Antingen gick vi inte tillräckligt långt eller så hade ungarna fått luft under vingarna.

Lavskrikan syntes i alla fall till. Skoj! Det var nog första gången på 25 år jag såg den, så det kändes ändå som ny art.

Lavskrikan är känd för att vara mycket orädd, och söker sig ofta till människor i skogen för födosök.

Flykten är smidig och tystlåten, och den rör sig från träd till träd. Den är oftast tystlåtenså ofta är det en ren slump att man får syn på den. Det gäller som sagt att både ha ögon och öron på helspänn i skogen.

Efter 2,5 timmes promenad ut i naturreservatet vänder vi tillbaka utan att ha fått syn på någon hökuggla. En järpe får vi syn på när vi går tillbaka. Det blir besökets lilla överraskning. Det är inte så ofta man kan se den sitta stilla, men tillräckligt länge för att få njuta lite, men snabb som det är försvinner den. Där blev det ju faktiskt lite mer än vad man förväntade sig.

Vi hade ju som sagt var inte turen på vår sida med hökugglan. Vi chansade och åkte mot träsksångaren i Bleckom. På vägen dit hade det setts en hökugglefamilj tidigare under natten. Klockan var nu tolv på dagen och rejält varmt och blåsigt ute. Några hökugglor syntes inte till där heller. De satt nog i någon gran inne i skogen i väntan på bättre tider.

Nu var det fikapaus och båda var trötta. Vi funderade lite på om vi skulle ta en 8 timmars bilfärd till Stekenjokk för att bl.a se polyglottsångare eller köra som planerat mot Flatruet.

Valet var ju enkelt så färden börjar söderut mot Flatruet, som vi tidigare planerat. Avstånden är som sagt långa i Norrland och ofta är det grusvägar man hamnar på. Det tar sin lilla tid. Om det nu var rätt beslut återstår att se.

Längs vägen till Ljungdalen såg vi ett par renar. Den känns ju faktiskt lite udda, då man inte alls är van att se dessa på Västkusten. I övrigt ses 8 sjöorrar längs vägen och 15 dvärgmåsar vid Storsjödeltat, norr om Ljungdalen.

Sent på eftermiddagen är vi framme i Ljungdalen. Där hittar vi ett trevligt boende. Det är Pensionat Helags som varmt kan rekommenderas.

Storsjödalen tyckte vi var så trevligt att vi åkte tillbaka dit efter att ha fixat boendet, men något extra utöver dvärgmåsarna kunde vi inte se denna kväll.

Vi avslutar nu kvällen med ett litet besök vid Flatruet för att rekognosera inför morgondagens besök. Denna kväll var det flera jordugglor uppe och flög. En av dem var så ljus så man fick nästan fjällugglekänsla på denna. Vet inte om det hade med ljuset att göra eller om det helt enkelt är stora individvariationer.

Efter vår kvällstur åker vi tillbaka till pensionat Helags. Magnus går in och jag stannar kvar ute en stund. Plötsligt hör jag en vaktel slå fyra slag. Ringer Magnus vars telefon antingen är avstängd eller inte har någon täckning. Istället går jag upp till rummet och Magnus följer med. Tystnaden är nu total.

En god natts sömn tar nu åter vid.

Dagsbesök på Flatruet

30 juni

Vi vaknar runt halv sju. Magnus går ner och ute på fältet hörs inte ett knysst av vakteln. Jag går ner en stund senare och snabbt slår den ett slag. Hämtar Magnus och tystnaden är åter total.

Det hela är ju typiskt vaktel att skicka iväg ett par slag för att sedan tystna. Jag tror detta var 6:e fyndet i Härjedalen och det första sedan 2008. Nu är förväntan hög.

Nu är det Flatruet som gäller. Det är kanske mest känd för sin väg som är Sveriges högst belägna allmänna väg. Den vackra och bitvis smala grusvägen tar besökaren enkelt upp i trädlöst land.

Arter som fjällpipare, fjällabb, lappsparv, alfågel och blåhake har sina sydligaste häckningsplatser här. Även den smalnäbbade simsnäppan som är en utpräglad fjällfågel trivs i de små sjöarna på heden.

Men det är framför allt fjällens fåglar som är de mest intressanta. Efter en stunds promenad upptäcker vi en fjällabb. Först ligger den på en sten. Något senare ansluter ytterligare några och så börjar de jaga runt lite och ryttla i motvinden över heden i sin jakt på något ätbart. Det är främst smågnagare som står på matsedeln.

Fjällabben är som sagt en liten och slank labb med en storlek som en skrattmås. Den kan dock te sig större i flykten på grund av sina långa smala vingar.  Fjällabbspar är kända för att återvända till samma revir för att häcka. Dock kan de hoppa över häckningen på grund av födobrist vilket medför att antalet häckande par varierar kraftigt från år till år.

Tystnaden på fjällheden är bedövande när det inte viner i vinden. Fåglarnas sång hörs på långt håll och är därför ibland svår att lokalisera. Oftast sitter de längre bort än man tror. Det gjorde det lite svårt att lokalisera lappsparvarna, men det gick till slut i alla fall.

I de låga videsnåren intill en kurvig fjällbäck sjunger en blåhake. Fjällens näktergal. Det ligger mycket i det.

Lagom som vi åker från Flatruet får vi syn på en bivråk som blev jagad av ett par fjällabbar. Det tycker jag verkligen var en lite udda observation.

Kvällen avslutas med en nattur i skogarna runt Ljungdalen. Leta björn och ugglor står högst på dagordningen. Björnen var lika vanlig som den tidigare varit vid våra försök, d.v.s vi såg ingen över huvud taget.

Ugglorna var desto mer samarbetsvilliga. Totalt blev det tre olika ugglearter. På ett ställe kunde vi både se en gammal hökuggla och en nyss utflugen unge.